I samhällets tjänst
Man kan säga att Närpes fick sin första riktiga brandkår i slutet på 1920-talet då första motordrivna brandbilen införskaffades. Före det hade det nog funnits släckningsberedskap med handdrivna brandsprutor ute i byarna men någon brandkår i dagens mening fanns inte. Det handlade mest om ämbaren och grannhjälp.
1948 anskaffades en Volvo brandbil som fick namnet Trötte Teodor i folkmun. Namnet kom från en film med samma namn och anspelade på att bilen lite onödigt ofta ”tröttnade” på sin väg till brandplatsen. Bilen tjänstgjorde ändå i många år och ännu på 1980-talet var den i bruk i Övermark. Idag har bilen kommit tillbaks till NTM, platsen där den engång byggdes. Den står där i entren och välkomnar besökare till fabriken.
.jpg)
Med tiden inrättades även en brandchefstjänst i Närpes, brandchefen var under många årtionden den enda anställda personen inom räddningsväsendet och han fungerade både som ledare för brandkåren samt kommunal tjänsteman. Torsten Strandberg och Helmer Teir var två långvariga brandchefer i Närpes under dessa årtionden.
Från vänster: Hasse Lindeman, Sven Ingberg, Jarl Gull, Klas Gull, Erik Bergström, Uno Lindeman. Lorens Byggnings, Gösta Rosenlöf, John Strandberg, Karl-Ivar Stenlund, Torsten Strandberg
Den nya -numera rivna- brandstationen i Näsby byggdes 1962 och ungefär vid denna tid började brandkåren mera likna den verksamhet vi ännu idag har kvar. Brandkåren fick moderniteter som radiotelefoner och frivilliga brandmännen började larmas ut via sina hemtelefoner. Men ännu var det ganska länge kvar tills vi skulle få yrkesbrandmän till kommunen.
Hans Berg anställdes som vaktmästare till brandstationen och bodde då i den lägenhet som fanns i huset. Som vaktmästare deltog han också i brandkårens utryckningar utanför sitt ordinarie arbete som fanns på annan plats i samhället.
1973 var det dags för nästa stora förändring. Då anställde Närpes Kommun sex ordinare brandmän. Hans Berg, Lars-Ole Dahl, Kjell Gull, Carl-Gustav Bergström, Jan-Erik Asp och Ralf Smith. Flera av dessa blev kvar i samma arbete till långt in på 2000-talet.
Utrustningen och brandbilarna förnyades efter hand. 1974 kom en Scania fabriksny brandbil med en vattenkanon på taket.
I slutet på sjuttio, början på åttiotalet drev dåvarande brandchefen Nils Seppälä utvecklingen framåt i rask takt. 1984 fanns två vattenlångtradare (lastbil med släp) att tillgå i utryckningsstyrkan. Båda dessa ekipage var gamla bränslebilar som brandmännen själva byggde om till brandtankbilar. Det betydde att vid denna tid ryckte man ut med över 100.000 liter vatten från stationen i Närpes. I början på nittiotalet kom dock nya munstycken och släcktekniker som minskade vattenbehovet och brandlångtradarna avskaffades. Men det är ingen kvalificerad gissning att säga att ingen annan kommun i Finland någonsin har haft med sig 100 m3 vatten till brandplatserna.
1991 kom så nästa fordon. Denna gång en räddningsbil som också den var i framkant gällande brandbilar i landet. Statens Järnvägar hade en motsvarande och nån enstaka kommun till. Det berättas att när Nils Seppälä beställde denna bil så ville han ha ”allt ut utrustningslistan” men han ville inte ens se prislistan. Detta har jag fått berättat för mig på fabriken i Jyväskylä där bilen byggdes och där lever tydligen historien om Närpes räddningsbil kvar trots att många år har gått. Kommunala upphandlingen har förändrats lite under åren tydligen.
År 2002 var tiden över för Närpes Brandkår och man uppgick tillsammans med övriga österbottniska kommuner i Österbottens Räddningsverk, som styrdes från Vasa.
2006 kunde man inviga nya mycket fina utrymmen utanför centrum och närmare riksvägen. Österbottens Räddningsverk existerade till 2023 då man återigen genom reform blev en del av Österbottens Välfärdsområde.
Närpes har under åren varit relativt förskonat från större olyckor. Branden i Närpesgården är jämte Weekend House branden på nittiotalet dom två bränder som förorsakat störst materiell skada i Närpes.
Närpes fick sin första ambulans 1964. Det var en ambulans i Röda Korsets regi som placerades i Närpes och kördes av frivillig personal. Erik Nissfolk, Lars-Åke Lundmark, Nils Seppälä, Ruben Gull och Hans Berg för att nämna några av pionjärerna.
Fram till 1964 hade man alltså varit tvungen att lösa sjuktransporterna själva, bla kördes många trafikoffer i polisernas bilar till vård, eller så kom läkaren hem till gårds. Förbättringen när en ambulans kom till bygden var alltså diametral. Mellan 1964 och 1973 kördes sjuktransporterna i Närpes på detta sätt, en förare och mera sällan nån vårdare med. Patienten lastades i bilen och chauffören körde iväg till sjukhuset där läkare tog emot – om läkare fanns att tillgå. Nån egentlig jourbemanning fanns inte. Å andra sidan utfördes många behandlingar lokalt i Närpes dåförtiden som är svårt att förstå idag. Det fanns ju bla en fullständig operationssal på den s.k polikliniken vid nuvarande bäddavdelningen.
1973 i och med hälsovårdsreformen kom nästa förändring. En s.k ”läkarambulans” inköptes från Sverige och dom nyanställda brandmännen blev förare på den bilen. Den nya ”akuten” i Närpes var bemannad med läkare och medikalvaktmästare dygnet runt så vid allvarligare uppdrag följde läkare med ambulansen på utryckningarna. Här var Närpes än en gång i framkant av utvecklingen för det var bara i Helsingfors och Närpes som det fanns ”läkarambulans” att tillgå. Begreppet läkarambulans användes av allmänheten i Närpes ännu in på 2000 talet när man skulle beskriva en ambulans av skåpbilsmodell, så vedertaget blev uttrycket.
Från denna tid har regelbundet förändringar skett i ambulansverksamheten, läkarna försvann från bilen när akuten inte mera var öppen 24 timmar i dygnet och 2012 upphörde verksamheten med brandmän i bilen för gott och ersattes av mera vårdutbildad personal. Idag är minst en av vårdarna i bilarna sjuksköterskor med inriktning på första vård. I skrivande stund finns två dygnet runt ambulanser placerade på brandstationen i Närpes.
Som slut kuriositet kan nämnas att det 1978 ledde till att en rubrik i Närpes Tidning att ambulansen rullat så mycket som 17500 km det året. Idag går båda bilarna över 100.000 km per år. Per styck.